Behöver man ridhus för att bli bra?
Oj oj oj, vad tiden springer fort ibland! Veckan som har varit har verkligen svischat förbi. Tyvärr gjorde den så helt obemärkt här på bloggen. Men det var mest för att den var allt annat än obemärkt i verkliga livet. Det har varit fullt upp helt enkelt.
Jag har ridit ett par pass på Majas fina hästar. Ett på Solero och ett på Rocky för att vara mer precis. Båda gångerna ute i skogen, men det går ju faktiskt riktigt bra att rida skolorna även längs en skogsväg om bara underlaget är okej. Men jag måste erkänna att jag saknar ridhus. Det var länge sedan jag stod i ett stall som hade ett nu, men jag hoppas att det inte blir lika länge till utan. För att vara ärlig så tror jag att man behöver ridhus om man verkligen ska komma någon vart. Jag vet att Ulla Håkansson hävdar motsatsen och det kan säkert stämma också. Fråga är bara om det verkligen gör det när man bor norr om Skåne? När man har hårt och alldeles för dåligt underlag fler månader om året och därför tvingas lägga om/kompromissa/hoppa över träningspass som gör att man närmar sig sitt mål.
Jag tror ju tyvärr inte att man kan vara helt 100% seriös i sin satsning utan att i alla fall ta sig till ridhus ett par gånger i veckan. Med det inte sagt att man inte kan utvecklas utan ridhus! Jag tror bara att det går lite långsammare.
Så därför funderar jag mycket inför Amazons inridning till vintern. Hur ska vi göra? Hur kan jag se till att vi kommer till ridhus i alla fall någon eller några dagar i veckan? För självklart ska hon också gå ute och få lära sig allt man lär sig ute med miljöträning, framåtbjudning och så vidare. Men hon behöver ju också få jobba på ett underlag som inte alltid är hårt och halt. Få lära sig att slappna av i kroppen och hitta sin balans utan att hela tiden behöva spänna sig för att inte halka.
Ja ni, det återstår att se än så länge...
